Gabriella Lücke , Lillemor Groth och jag har samtalat under våren. Samtalen har rört sig mellan alla möjliga teman som vänner pratar med varandra om. På slutet har ett ord allt oftare använts och det är ordet sanning. Själv har jag i vuxen ålder fått allt svårare att säga det ordet men samtidigt känt allt starkare att det är just sanningen som måste segra. Vad jag menar är att alla har sin egen sanning och i rättegångar , polisförhör och vårdnadstvister blir det tydligt. Människor svär ed på att tala just sanning och ändå står ord mot ord på det mest absurda sätt. Människor krigar, dödar och lemlästar avsiktligt för att förnedra och skrämma så just deras sanning ska vinna det heliga kriget. Vi är uppfostrade i vår kultur att tala sanning och att det är fult att ljuga. För mig är ett sätt att hitta sanning att titta på om det finns dolda agendor, om det strävas efter rättvisa, om det är demokratiskt och jämlikt. Bara i vårt lilla underbart naiva land delas befolkningen ofta i två läger med var sin sanning till exempel vid val och folkomröstningar.
Sist Gabriella och jag pratade en stund kom hon fram till att utrycket ”vara sann mot sig själv” fungerar och det håller jag med om. Det betyder för mig att våga säga ifrån, att våga stå upp och försvara det jag innerst tror på utan för den skull att vara beredd att döda för sakens skull. Kan man döda för sanningens skull? Bör man det? Ska man det?
Att inte försvara svaga grupper men att samtidigt roffa åt sig av vårat samhällssystems skyddsnät kan knappast kallas att vara sann mot sig själv. Vem vågar tala om att vara sann mot sig själv? Varför har jag svårt att säga ordet sanning? Jag har sett saker hända mitt framför mina ögon som ingen annan uppfattat , så vad är sanning och hur fungerar vår verklighet? Det enda sättet att få fram ”sanningen” är att börja vara sann mot sig själv.
Varför jag tror det fungerar så är för att samtidigt som en stor del av jordens befolkning jobbar mot fred och kärlek så verkar förhållanden bli ännu mera avskyvärda på andra håll. Jag tror på att käfta emot etablissemanget och att protestera högljutt, men för den skull får vi inte sluta vara sanna mot oss som högre varelser med ett utvecklat samvete som gnager i vår kropp om natten när vi gjort fel för att vi inte förstod bättre just då. Har vårat samvete en koppling till att vara sann mot sig själv och kanske därmed även mot andra?
När livet Brinner Ulric Jansson.
— med Lillemor Groth och Gabriella Lücke.
Inga kommentarer ännu